Flatcoated Retriever
KOMMENTARER TILL RASENS STANDARD  (sid 1 av 16 )

Historisk bakgrund

Eng Dual Ch Grouse of Riverside ca 1910

I takt med att jaktformerna förändrats har människan genom målmedveten avel förändrat hundarna och anpassat dem till nya arbetsuppgifter.

Under 1800-talets andra hälft blev klappjakt på fasan högsta mode vid de engelska godsen. Det skapade behov av en specialiserad apportör, vars enda uppgift var att så snabbt som möjligt samla in det skjutna viltet.

För den här typen av jakt ställdes en hel rad krav på hunden. Den skulle vara:

- mentalt stabil för att uthärda stressen under intensiv skottlossning med mängder av fallande vilt.

- lugn och tyst för att inte varna viltet eller störa skyttens koncentration.

- uthållig för att behålla sökintresset under en hel dags jakt, med ett effektivt sökarbete.

- lättlärd för att kunna läras att arbeta i nära samarbete med föraren.

- mjuk i munnen, dvs. bära viltet utan att skada det.

Dessutom skulle hunden ha en måttlig jaktlust för att, med begränsad träning, kunna koncentrera sitt intresse till det skjutna viltet vid arbete i viltrik terräng.

Slutligen var det viktigt med en kroppsbyggnad och storlek som var anpassad till det arbete som hunden skulle utföra.

Dessa egenskaper fanns inte samlade hos någon befintlig hundras. Man sökte därför avla fram lämpliga egenskaper med hjälp av de olika hundar som fanns vid godsen. Stående fågelhundar, spaniels, terriers, fårhundar, och kanske även blodhundar, kom till användning. Säkert producerade dessa korsningar ibland användbara apportörer.

Den hund som kom att betyda mest i detta avelsarbete var den kanadensiska S:t Johnshunden, även kallad Labradorhund eller mindre Newfoundland. Den påminde i typen om den moderna Flatcoaten. Den härstammar sannolikt från vattenspaniels, som följt med europeiska invandrare och användes som arbetshund av de kanadensiska fiskarna. När dessa levererade fisk till de brittiska hamnarna följde hundar med och de blev snart en attraktiv handelsvara.

Flatcoated Retriever
KOMMENTARER TILL RASENS STANDARD  (sid 2 av 16 )

Med S:t Johnshundar, och kanske även olika vattenspaniels som stomme, utvecklades den moderna retrievern. Pointer och Setter användes för att förbättra fart, stil och sökmönster. Fårhundar för att förbättra dresserbarheten.

Ytterligare andra raser användes av för oss okända anledningar.

Ur en heterogen grupp av hundar, som gick under beteckningen retrievers, utvecklade uppfödare olika typer efter sina ideal. På utställningar klassificerades hundarna efter färg och hårlag, vilket ibland ledde till att en hund kunde hamna i gruppen Wavy Coated Retriever, medan ett kullsyskon tävlade som Smoothcoated eller Labrador Retriever.

Curly Coated Retrievern anses ha varit den ras, som först nådde sin moderna form. Den som först uppnådde en stor popularitet var dock Wavy coated Retrievern, den ras som senare, till följd av pälsmodets förändring, kom att kallas Flatcoated Retriever.

Vid sekelskiftet hade den fått sin nuvarande prägel. Den var då den numerärt största retrieverrasen. Men redan en bit in på 10-talet passerade Labrador Retrievern och senare även Golden Retrievern, Flatcoated i popularitet.

Genom ett skickligt rekonstruktionsarbete av en liten grupp hängivna uppfödare under 50- och 60-talet har rasen dock åter blivit väl etablerad, både i jaktsammanhang och i utställningsringen.

RASSTANDARDEN

Flatcoatens standard utformades av dåvarande Flatcoated Retriever Association år 1924. År 1977 publicerades Flatcoated Retriever Society "The clarification of standard", ett förtydligande av den gällande standarden, som 1981 följdes av en revidering av den officiella standarden.

På de följande sidorna ges kommentarer till rasstandarden baserad på "the clarification", de kommentarer Doc Nancy Laughton gör i sin bok "A review of the Flatcoated Retriever" samt professor Gösta Winqvists skrift "Jakthundens byggnad och rörelser".

Flertalet illustrationer utgörs av hundar, som är tilltalande individer, men dom i vissa fall valts ut för att visa en eller flera oönskade detaljer.

Standardens text är skriven med fet stil.

Flatcoated Retriever
KOMMENTARER TILL RASENS STANDARD  (sid 3 av 16)

KOMMENTAR

Engelska Flatcoated Retriever Society (FCRS), som är moderklubb för rasen, har utformat denna standard, som sedan fastställt av den engelska kennelklubben. Som en konsekvens av detta åligger det också FCRS att följa den exteriöra utvecklingen, och när så är motiverat, utfärda anvisningar för att motverka felaktiga tolkningar. Detta har bland annat skett genom den 1981 utgivna "Clarification of standard", där standarden förtydligades på vissa punkter.

På uppdrag av engelska kennelklubben genomförde FCRS en översyn av standarden under 1980-talet.

SKK fastställde Flatcoated Retriever Klubbens svenska översättning 1991.

Standarden för Flatcoated Retriever beskriver en hund vars huvudsakliga uppgift är att bärga det skjutna viltet till jägaren. En hund som har kraft nog att arbeta uthålligt i svårforcerad terräng och som samtidigt har spänst och snabbhet för att hinna ifatt ett skadat villebråd. Det vakna och lyhörda temperamentet är en förutsättning för att den ska kunna fullgöra sina arbetsuppgifter.

KOMMENTAR

Det finns en gemensam uppfattning bland ledande uppfödare och inom rasklubbarna i England och Sverige, att rasen ska bevaras som en jakthund med bibehållen funktion och exteriör. Man accepterar därför inte utvecklingen av en större och tyngre utställningstyp, utan värnar om rasen som en "dual purpose" retriever, där en välbyggd jakthund ska kunna konkurrera med framgång även i utställningsringen.

Samma krav ställs på de olika retrieverraserna ur funktionell synvinkel. Det finns därför inga skäl att överdriva exteriöra skillnader mellan arbetande retrievrar av olika raser.

Flatcoated Retriever
KOMMENTARER TILL RASENS STANDARD  (sid 4 av 16)

En vaken, aktiv, medelstor hund med ett intelligent uttryck, som ger intryck av styrka utan att vara klumpig, och av spänst utan att vara gänglig. Den har ett förtroendeingivande sätt och visar sin positiva och vänliga attityd genom en intensivt viftande svans.

KOMMENTAR

En flatcoat ska visa en glad, öppen och lyhörd attityd, såväl mot sin ägare som mot obekanta personer. Den ska ha ett gott självförtroende.

Det aktiva får inte bli okontrollerat utan ska snarare vara ett energiskt, uppmärksamt och nyfiket beteende.

I Utställningsringen ska Flatcoaten kunna gå och stå på ett glatt och naturligt sätt med ett löst

Om en hund inte kan bära upp huvud och svans utan att föraren håller i dessa ska detta räknas hunden till nackdel.

Aggressivitet är ett allvarligt fel liksom ett lojt eller reserverat uppträdande.

Flatcoated Retriever Klubben har sammanställt en "Mental standard"(se sid 16) där man ger en mer komplett bild av rasens mentala och sociala egenskaper.

Passusen "som ger intryck av styrka utan att vara klumpig och av spänst utan att vara gänglig" lägger engelska rasspecialister ytterst stor vikt vid. Den beskriver en robust arbetshund vars uppgift är

Notera att hunden står i gräs. Därför ger den intryck att vara mer lågställd och långsträckt än i verkligheten.

(Shargleam Blackcap, den mest vinstrika Flatcoaten genom tiderna på engelska utställningar.)

Flatcoated Retriever
KOMMENTARER TILL RASENS STANDARD  (sid 5 av 16)

En tung Flatcoat är aldrig typisk eftersom den förlorar sin spänst.

Kravet på en spänstig kroppsbyggnad innebär att en Flatcoat inte får bli alltför lågställd. Eng Ch Tonggreen Sparrowboy och dennes sonson, Eng Ch Shargleam Blackcap (BIS vinnare på Crufts) är två hundar som haft ett mycket tongivande inflytande på exteriöraveln under 70- och 80-talet. Det är noterbart att båda var relativt högställda med ett näst intill "ett till ett"-förhållande mellan bröstdjupet och frambenens längd.

Till ett spänstigt intryck medverkar också

Det spänstiga får dock aldrig övergå i en gänglig, överdrivet elegant eller setterliknande kroppsbyggnad.

Slutligen bör kraftfullt påpekas att en Flatcoat utvecklas långsamt och sällan blir helt färdigutvecklad innan treårsåldern. Som unghund är den normalt ganska gänglig och ofta luftig. Stor försiktighet ska därför visas vid bedömning av individer som ser färdiga ut som unghundar och därför, med stor sannolikhet, blir alltför grova och tunga vid full mognad.

Flatcoated Retriever
KOMMENTARER TILL RASENS STANDARD  (sid 6 av 16)

Huvudet är långt och vackert format. Skallen är flat och måttligt bred. Stopet är obetydligt och på intet sätt markerat för att undvika ett "drop"- eller uppnäst utseende. Nosspegeln är välutvecklad med öppna näsborrar. Käkarna är långa och kraftiga så att hunden kan bära en hare eller fasan.

KOMMENTAR

Huvudets form är det som mest påtagligt skiljer rasen från Labrador och Golden Retriever. Från sidan sett ger skallen ett långsmalt intryck. Nospartiet ger intryck av att vara lika långt som skallen. Den raka nosryggen är parallell med den relativt flata skallen, övergången mellan dem är omärklig och nivåskillnaden obetydlig. Nospartiet sägs vara "väl ifyllt mellan ögonen".

Nospartiet är kraftigt, men absolut inte grovt.

Framifrån/uppifrån sett ger huvudet ett långt och relativt jämnsmalt intryck. Skallen är måttligt bredare än nospartiet. De släta kinderna gör att övergången mellan nosparti och skalle blir omärklig.

Skallen är mjukt formad. Nackknölen är obetydlig. Övergången mellan skallen och nacken är omärklig.

Den mjuka formen, och de omarkerade övergångarna mellan nospartiet och skallen, gör att hela huvudet ger intryck av att vara gjutet i ett stycke.

Två tikar med vackra huvuden och uttryck som utstrålar energi och koncentration.

Flatcoated Retriever
KOMMENTARER TILL RASENS STANDARD  (sid 8 av 16 )

Några vanliga fel: 

Markerat stop Markerad nackknöl Hängande läppar

För kort och snipigt nosparti Urgröpt nosparti Hängande ögonlock

Sluttande och välvd nosrygg Outvecklad underkäke

Rund skalle Markerade kindknotor

Ett markerat stop tillsammans med ett konkavt (uppnäst) nosparti ger en otypisk profil (pointerprofil).

En profil där nosryggen är vinklad nedåt i förhållande till skallen (Borzoiprofil) och/eller har en kraftig konvex form (örnnäsa) är otypisk.

Kindknotorna får inte vara utskjutande, ej heller får partiet under ögonen ge ett urgröpt intryck.

Det är inte ovanligt att en Flatcoat ha en ridge på nosryggen dvs. en smal hårstrimma där pälsen växer uppåt. Detta ska anses som ett obetydligt fel så länge inte ridgen blir dominerande och stör hundens uttryck.

En kraftig välvd skalle, ett kraftigt markerat stop, en kraftig markerad ridge, en grov käke, en snipig käke eller alltför kraftiga läppar är allvarliga fel.

Den grova korta skallen ger huvudet Labradorprägel.

Skallen är alltför bred i förhållande till nospartiet. Tiken saknar det typiska, vänliga uttrycket.

En kraftig markerad ridge kan förstöra uttrycket hos en Flatcoat.